1För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.#2Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.#3Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.#4Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.#5Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.#6Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.#7De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.#8Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.#9Vakna upp, min ära[1]; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.#10Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.#11Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. [1] Se Ära i Ordförkl.#