Job
30:3
1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
— Job 30:3