1Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:#2»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.#3Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.#4Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'#5Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.#6Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.#7Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.#8Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.#9Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'#10Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.#11Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.#12Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.#13Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.#14Ty många äro kallade, men få utvalda.»#15Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.#16Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.#17Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»#18Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?#19Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning[1].#20Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»#21De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»#22När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.#23Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom#24och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'#25Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.#26Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.#27Sist av alla dog hustrun.#28Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»#29Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.#30Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.#31Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:#32'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»#33När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.#34Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;#35och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:#36»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»#37Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'#38Detta är det yppersta och förnämsta budet.#39Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'#40På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»#41Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem#42och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»#43Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:#44'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'#45Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»#46Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom. [1] Se Penning i Ordförklaringarna.#