1Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.#2Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;#3han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;#4ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.#5Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.#6När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom#7och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»#8Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»#9Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»#10Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.#11Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.#12Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»#13Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.#14Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.#15När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.#16Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.#17Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.#18När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.#19Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»#20Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.#21Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.#22Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter#23och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»#24Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.#25Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,#26och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.#27Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.#28Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»#29Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.#30Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»#31Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»#32Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.#33Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.#34Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»#35Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»#36Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»#37Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.#38Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.#39Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»#40Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.#41Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).#42Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.#43Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.#