1Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.#2Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.#3Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.#4När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.#5Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?#6Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:#7'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»#8Då kommo de ihåg hans ord.#9Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --#10Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.#11Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.#12Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.#13Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.#14Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.#15Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.#16Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.#17Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.#18Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»#19Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:#20huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.#21Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.#22Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven#23och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.#24Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»#25Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!#26Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»#27Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.#28När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.#29Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.#30Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.#31Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.#32Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»#33Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.#34Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»#35Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.#36Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.#37Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.#38Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?#39Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»#40Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.#41Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»#42Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;#43och han tog det och åt därav i deras åsyn.#44Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»#45Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.#46Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,#47och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.#48I kunnen vittna härom.#49Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»#50Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.#51Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.#52Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.#53Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.#