1Då tog Job till orda och sade:#2Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!#3Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.#4Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.#5Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?#6Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?#7Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.#8Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!#9O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!#10Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.#11Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?#12Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?#13Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.#14Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,#15Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,#16som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,#17men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.#18Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.#19Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;#20men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.#21Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.#22Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,#23att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?#24Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.#25Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?#26Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?#27Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!#28Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.#29Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!#30Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?#