1Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?#2Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.#3Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.#4Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?#5Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.#6Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.#7Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.#8Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.#9När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.#10Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.#11Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.#12Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.#13På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.#14Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.#15Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.#16När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.#17Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.#18Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.#19Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;#20ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.#21På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.#22Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.#23Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.#24Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.#25På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.#