1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:#2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?#3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;#4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.#5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.#6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?#7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?#8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;#9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.#10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;#11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.#12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,#13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,#14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.#15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.#16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:#17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?#18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;#19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;#20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.#21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»#