1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,#2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?#3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?#4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?#5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?#6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.#7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.#8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?#9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.#10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.#11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.#12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?#13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?#14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?#15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?#16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?#17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.#18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.#19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.#20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.#21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.#22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?#23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!#24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.#25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.#26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.#27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.#28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.#29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?#30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Så svarade nu HERREN Job och sade: Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud! Job svarade HERREN och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.#