1Därefter tog Job till orda och sade:#2Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.#3Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!#4Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.#5Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.#6Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.#7Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.#8Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;#9har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.#10Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.#11Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.#12Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.#13Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.#14Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.#15Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.#16Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,#17ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.#